Fukushima bakom kulisserna

Jag har träffat människor som evakuerats, de som tvingas vara kvar och leva i den radioaktiva strålningen, de som riskerat sin hälsa genom att komma från alla delar av Japan till Fukushima för att hjälpa till med saneringen och de som lämnar sina barn på dagis där strålningen är så hög att väggarna klätts in med blyplattor.
Här hemma har vi slutat tala om Fukushima. Ändå är det som händer där just nu detsamma som skulle kunna hända oss här om det blir total katastrof i Oskarshamn eller Forsmark eller i Tyskland, Danmark, England…
Jag såg alla barn från blöjåldern upp till sex år leka i sitt blyinklädda dagis i staden Kooriyama i Fukushima prefektur (län). En dag tidigare hade en läkare från barnsjukhuset i Tjernobyl besökt Fukushima och berättat vad som hände med barnen i Tjernobyl 20 år efter kärnkraftskatastrofen där.
“Antalet fall av sköldkörtelcancer har gått spikrakt uppåt.”
Det var ingen överraskning för föräldrarna i Fukushima. Men ändå så otroligt smärtsamt. Bäst vore ju att fly Fukushima och etablera sig någon annanstans. Men i Japan där miljoner och åter miljoner människor trängs om utrymmet, om jobben, om en dräglig tillvaro finns få ställen att fly till. Så i Fukushima stannar man kvar. Trots att en och annan som försöker tanka sin bil i Tokyo eller söker ett arbete i västra Japan betraktas som paria och slängs ut.
“Dom förstår oss inte”, säger man i Fukushima. “Ingen kan förstå vad vi går igenom utan att själv ha upplevt det”.
Det ironiska är förstås att hela det japanska folket har gått igenom det. Två gånger. Första gången när atombomben föll över Hiroshima. Andra gången då den föll över Nagasaki. Alla vet att tusentals människor stektes till döds eller förblindades av bombens sken och utsattes för strålningen som skulle bli deras öde.
Alla vet i Japan. Och man vet hur de överlevande från de bombade områdena sågs som spetälska, som något man måste hålla sig ifrån för att inte själv bli smittad.
Men strålning smittar inte. Det ”bara” missbildar sitt offer och dödar.
Det är djävulskt att åka i ett sagolikt höstlandskap där träden brinner i gult och rött, där porlande bäckar skär genom trolska skogslandskap som hämtade ur Papua Nya Guineas regnskogar eller ur Spaniens dramatiska berglandskap. Det är djävulskt därför att i varje blad, i varje fallet löv, på varje sten och i varje klunk kristallklart källvatten döljer sig den tickande bomben av radioaktiv strålning.
Jag har lyssnat till forskarna som i efterhand studerat och analyserat de radioaktiva utsläppen från Fukushima Daiichi – kärnkraftverket som hade sju säkerhetssystem, som skulle stå emot alla tidigare kända hot. Men som totalhavererade med härdsmältor i tre kärnkraftverk när det omöjligaste av det omöjliga inträffade.
Jag har talat med de ansvariga på kärnkraftverket som i dag ber om ursäkt inför resten av världen för att man smutsat ner vår luft men som samtidigt inte har ett ord till övers för de hundratusentals människor bara några mil bort som de utsatt för dödshotet från strålningen.
Jag har talat med forskarna och ledarna för universitetet i Fukushima där katastrofen analyserats, bearbetats, filtrerats och slutligen spottats ut som en kartskiss fylld med områden täckta av illröda tecken som markerar ordet “livsfara”. Där bor i runda tal en miljon människor. Vad har de ansvariga på kärnkraftverket att säga till dem?
“Vi har inte tid med sådant. Vi koncentrerar oss på att stoppa kärnreaktionerna i kraftverken. De är inte under kontroll.”
Det handlar om att 2 000 till 3 000 människor som jobbar i en miljö där strålningsdosen överstiger den accepterade nivån hundrafalt, kanske tusenfalt, försöker gjuta strålningssäkra skydd över reaktorer som spyr ut sin okontrollerbara dödsgas över omgivningen med människor, djur och växtlighet.
Där ute, kanske 40 kilometer från den överhettade reaktorn, mötte jag en kvinna som satt bredvid sin hund framför huset i den lilla byn Iitate där hon bott och där hon fostrat alla sina barn. Här hade familjen haft sitt jordbruk och sina djur – biffkor som trimmats att leverera det absolut bästa kött någon restaurang kan erbjuda.
Hon satt vid sin fastkedjade hund utanför husets gavel, med utsikt över åkrar som nu växer igen.
“Jag kommer hit varannan dag.”
“Varför?”
“För att skydda vårt hus mot inbrottstjuvar och för att ta hand om hunden.”
“Hunden?”
“Ja den fick inte följa med till lägenheten i Fukushima stad där min man och jag nu bor. Alltså kommer jag hit varannan dag och ger den mat.”
Barnen har skingrats. De bor i ytterligare två lägenheter i Fukushima. Inget av dem tänker någonsin återvända till hembyn. För även om gården någon gång i framtiden saneras från radioaktivitet kommer de aldrig mer att kunna gå i skogen, plocka bär eller svamp, låta sina egna barn bygga kojor eller bada i sjöarna. Deras livsbetingelser har krossats precis som kommande generationers i hundratusentals år.
Kvinnan pekar ner i dalgången knappt halvkilometern bort. Där betar ett dussin kor. Gräset lyser illgrönt och årets kalvar har lagt sig till ro i trygghet intill flocken.
“Två bönder vägrar att flytta. Det där är den enes kor. Han kan aldrig sälja köttet men vägrar döda sina djur. Därför är han och de kvar.”
Resten av Iitate är i stort sett tom. Evakuerad, inte för att myndigheterna kräver det utan för att myndigheterna rekommenderar det. Skillnaden är stor som gapet mellan social misär och relativt välstånd. Den här byn är dömd till – social misär. För när en evakuering enbart “rekommenderas” behöver myndigheterna inte ta något socialt eller ekonomiskt ansvar för människorna. Dessa får i praktiken skylla sig själva, oavsett om de stannar kvar eller flyttar.
Här i Iitate har de boende valt att lämna allt de ägt för att möta en framtid någon annanstans, i en annan miljö, men stämplade som “Fukushimaborna” – de smittade.
Bara gamlingarna är kvar i Iitate. De som inte har någonstans att ta vägen eller som stannar för att ta hand om sin åldriga käresta som inte längre kan röra sig särskilt bra eller ens vet var deras barn numer bor eller varför grannarna inte längre hälsar på.
De ser den övergivna skolan på skogshöjden på andra sidan samhället och de kan ta sin dagliga promenad till livsmedelshallen som ligger vid byns utfart. Hallen är visserligen stängd även om det står “open” på dörren. Och på parkeringsplatsen finns en dryckesautomat som innehåller både Coca Cola och kolsyrat vatten. Automaten är det enda som återstår av livsmedelshallens verksamhet.
Genom livsmedelshallens fönster ser jag de tomma diskarna och de övergivna kassalinjerna. Det är snart ett år sedan någon satte sin fot här inne. Nu kommer personalen bara för att fylla på dryckesautomaten och tömma den på pengar.
Samma sak ser jag vid byns skola. På entrédörren finns affischen som lockar till skolans gymnastikkurser och genom fönstret skymtar jag en prydlig rad av cyklar och snöskyfflar, uppställda för att snabbt kunna tas ut om snön kommer.

Om snön kommer. Senast snön föll så kom den med det förödande budskapet från kärnkraftverket fyrtio kilometer bort. Det var den 15 mars och vindarna över det havererade kärnkraftverket hade vänt och drog det radioaktiva molnet mot nordväst, in över fastlandet och mot Fukushima stad uppe i bergen. På sin väg uppför bergskedjan släppte molnen först regn och sedan snö. Det hände rakt över Iitate.
Ingen hade en aning om faran. Inte då. Först nu har forskarna vid Fukushimas universitet konstaterat att vindarna över det havererade kärnkraftverket den 15 mars vände och drev det radioaktiva molnet mot nordväst, till ett område där en miljon människor bor.
Det kanske inte spelar någon roll i dag för skadan är skedd och människorna har tvingats på flykt. Men ändå – vice rektorn vid universitetet stod framför vår bandspelare, bugade sig vördsamt och bad alla om ursäkt. Han bad japanerna om ursäkt och han bad hela världssamfundet om ursäkt för att han personligen varit delaktig i besluten som öppnade för katastrofen.
Efter katastrofen stängdes kärnkraftverken i Japan. För några av dem var det ändå dags att göra den rutinmässiga säkerhetskontrollen, för andra kärnkraftsföretag kom beslutet om stängning som en chock.
Under många följande år var opinionen mot kärnkraften så stark att den kärnkraftsvänliga japanska regeringen inte vågade ge verken tillstånd att återstarta sina reaktorer.
Men minnet bleknar, kritiken minskar och trycket på regeringen var stort. Nu har flera verk startats på nytt och japansk kärnkraftsteknologi har letat sig utanför landets gränser när den exporteras till länder där skyddet mot katastrofer är minimalt och kunskapen om riskerna låg.
Ändå har kärnkraften nu en utmätt tid. Inte på grund av riskerna. Inte på grund av den världsomfattande kritiken. Nej, på grund av att investerare har räknat och funnit att deras pengar minskar i värde när tekniken springer ifrån den gammalmodiga kärnkraften i riktning mot miljövänligare alternativ.
Först när detta skedde svängde pendeln över och riskkapitalisternas och övriga storinvesterares plånböcker stängdes för kärnkraften till förmån för vindkraft, solenergi, vågkraft … Detta var något som förutsågs redan 2011 men att vända en atlantångare görs inte på en femöring precis.

(Läs mer i boken Kärnkraft – himmel och helvete, Heidruns förlag)