Kärnkraft suger

”Inga dödsfall har inträffat på grund av kärnkraftskatastrofen i Fukushima.” Citatet är inte ordagrant men en sammanfattning av den bearbetning som japanska kärnkraftsförespråkare tillsammans med internationella organisationer som exempelvis FNs eget organ IAEA gör av kritiken mot kärnkraft. 

Men precis som i Tjernobyl har Fukushima gett följdverkningar som myndigheter och IAEA fortfarande försöker tysta ner. Därför kan nedanstående klipp från tidningen Mainichi från 30 juni 2015 vara värt att läsas:

TEPCO ordered to pay damages over Fukushima-linked suicide

FUKUSHIMA, Japan (Kyodo) — The operator of the crippled Fukushima Daiichi nuclear complex on Tuesday was once again held responsible for a suicide linked to the 2011 nuclear crisis and ordered to pay damages.

The Fukushima District Court ordered Tokyo Electric Power Co. to pay 27 million yen (around $220,000) to the family of 67-year-old Kiichi Isozaki, who, according to the lawsuit, committed suicide in July 2011 after being forced out of his home near the power station in Fukushima Prefecture and becoming depressed.

It is the second time that a court has determined there was a link between the nuclear disaster and a suicide, and ordered the utility to pay damages.

June 30, 2015 (Mainichi Japan)

Fukushima bakom kulisserna

Jag har träffat människor som evakuerats, de som tvingas vara kvar och leva i den radioaktiva strålningen, de som riskerat sin hälsa genom att komma från alla delar av Japan till Fukushima för att hjälpa till med saneringen och de som lämnar sina barn på dagis där strålningen är så hög att väggarna klätts in med blyplattor.
Här hemma har vi slutat tala om Fukushima. Ändå är det som händer där just nu detsamma som skulle kunna hända oss här om det blir total katastrof i Oskarshamn eller Forsmark eller i Tyskland, Danmark, England…
Jag såg alla barn från blöjåldern upp till sex år leka i sitt blyinklädda dagis i staden Kooriyama i Fukushima prefektur (län). En dag tidigare hade en läkare från barnsjukhuset i Tjernobyl besökt Fukushima och berättat vad som hände med barnen i Tjernobyl 20 år efter kärnkraftskatastrofen där.
“Antalet fall av sköldkörtelcancer har gått spikrakt uppåt.”
Det var ingen överraskning för föräldrarna i Fukushima. Men ändå så otroligt smärtsamt. Bäst vore ju att fly Fukushima och etablera sig någon annanstans. Men i Japan där miljoner och åter miljoner människor trängs om utrymmet, om jobben, om en dräglig tillvaro finns få ställen att fly till. Så i Fukushima stannar man kvar. Trots att en och annan som försöker tanka sin bil i Tokyo eller söker ett arbete i västra Japan betraktas som paria och slängs ut.
“Dom förstår oss inte”, säger man i Fukushima. “Ingen kan förstå vad vi går igenom utan att själv ha upplevt det”.
Det ironiska är förstås att hela det japanska folket har gått igenom det. Två gånger. Första gången när atombomben föll över Hiroshima. Andra gången då den föll över Nagasaki. Alla vet att tusentals människor stektes till döds eller förblindades av bombens sken och utsattes för strålningen som skulle bli deras öde.
Alla vet i Japan. Och man vet hur de överlevande från de bombade områdena sågs som spetälska, som något man måste hålla sig ifrån för att inte själv bli smittad.
Men strålning smittar inte. Det ”bara” missbildar sitt offer och dödar.
Det är djävulskt att åka i ett sagolikt höstlandskap där träden brinner i gult och rött, där porlande bäckar skär genom trolska skogslandskap som hämtade ur Papua Nya Guineas regnskogar eller ur Spaniens dramatiska berglandskap. Det är djävulskt därför att i varje blad, i varje fallet löv, på varje sten och i varje klunk kristallklart källvatten döljer sig den tickande bomben av radioaktiv strålning.
Jag har lyssnat till forskarna som i efterhand studerat och analyserat de radioaktiva utsläppen från Fukushima Daiichi – kärnkraftverket som hade sju säkerhetssystem, som skulle stå emot alla tidigare kända hot. Men som totalhavererade med härdsmältor i tre kärnkraftverk när det omöjligaste av det omöjliga inträffade.
Jag har talat med de ansvariga på kärnkraftverket som i dag ber om ursäkt inför resten av världen för att man smutsat ner vår luft men som samtidigt inte har ett ord till övers för de hundratusentals människor bara några mil bort som de utsatt för dödshotet från strålningen.
Jag har talat med forskarna och ledarna för universitetet i Fukushima där katastrofen analyserats, bearbetats, filtrerats och slutligen spottats ut som en kartskiss fylld med områden täckta av illröda tecken som markerar ordet “livsfara”. Där bor i runda tal en miljon människor. Vad har de ansvariga på kärnkraftverket att säga till dem?
“Vi har inte tid med sådant. Vi koncentrerar oss på att stoppa kärnreaktionerna i kraftverken. De är inte under kontroll.”
Det handlar om att 2 000 till 3 000 människor som jobbar i en miljö där strålningsdosen överstiger den accepterade nivån hundrafalt, kanske tusenfalt, försöker gjuta strålningssäkra skydd över reaktorer som spyr ut sin okontrollerbara dödsgas över omgivningen med människor, djur och växtlighet.
Där ute, kanske 40 kilometer från den överhettade reaktorn, mötte jag en kvinna som satt bredvid sin hund framför huset i den lilla byn Iitate där hon bott och där hon fostrat alla sina barn. Här hade familjen haft sitt jordbruk och sina djur – biffkor som trimmats att leverera det absolut bästa kött någon restaurang kan erbjuda.
Hon satt vid sin fastkedjade hund utanför husets gavel, med utsikt över åkrar som nu växer igen.
“Jag kommer hit varannan dag.”
“Varför?”
“För att skydda vårt hus mot inbrottstjuvar och för att ta hand om hunden.”
“Hunden?”
“Ja den fick inte följa med till lägenheten i Fukushima stad där min man och jag nu bor. Alltså kommer jag hit varannan dag och ger den mat.”
Barnen har skingrats. De bor i ytterligare två lägenheter i Fukushima. Inget av dem tänker någonsin återvända till hembyn. För även om gården någon gång i framtiden saneras från radioaktivitet kommer de aldrig mer att kunna gå i skogen, plocka bär eller svamp, låta sina egna barn bygga kojor eller bada i sjöarna. Deras livsbetingelser har krossats precis som kommande generationers i hundratusentals år.
Kvinnan pekar ner i dalgången knappt halvkilometern bort. Där betar ett dussin kor. Gräset lyser illgrönt och årets kalvar har lagt sig till ro i trygghet intill flocken.
“Två bönder vägrar att flytta. Det där är den enes kor. Han kan aldrig sälja köttet men vägrar döda sina djur. Därför är han och de kvar.”
Resten av Iitate är i stort sett tom. Evakuerad, inte för att myndigheterna kräver det utan för att myndigheterna rekommenderar det. Skillnaden är stor som gapet mellan social misär och relativt välstånd. Den här byn är dömd till – social misär. För när en evakuering enbart “rekommenderas” behöver myndigheterna inte ta något socialt eller ekonomiskt ansvar för människorna. Dessa får i praktiken skylla sig själva, oavsett om de stannar kvar eller flyttar.
Här i Iitate har de boende valt att lämna allt de ägt för att möta en framtid någon annanstans, i en annan miljö, men stämplade som “Fukushimaborna” – de smittade.
Bara gamlingarna är kvar i Iitate. De som inte har någonstans att ta vägen eller som stannar för att ta hand om sin åldriga käresta som inte längre kan röra sig särskilt bra eller ens vet var deras barn numer bor eller varför grannarna inte längre hälsar på.
De ser den övergivna skolan på skogshöjden på andra sidan samhället och de kan ta sin dagliga promenad till livsmedelshallen som ligger vid byns utfart. Hallen är visserligen stängd även om det står “open” på dörren. Och på parkeringsplatsen finns en dryckesautomat som innehåller både Coca Cola och kolsyrat vatten. Automaten är det enda som återstår av livsmedelshallens verksamhet.
Genom livsmedelshallens fönster ser jag de tomma diskarna och de övergivna kassalinjerna. Det är snart ett år sedan någon satte sin fot här inne. Nu kommer personalen bara för att fylla på dryckesautomaten och tömma den på pengar.
Samma sak ser jag vid byns skola. På entrédörren finns affischen som lockar till skolans gymnastikkurser och genom fönstret skymtar jag en prydlig rad av cyklar och snöskyfflar, uppställda för att snabbt kunna tas ut om snön kommer.

Om snön kommer. Senast snön föll så kom den med det förödande budskapet från kärnkraftverket fyrtio kilometer bort. Det var den 15 mars och vindarna över det havererade kärnkraftverket hade vänt och drog det radioaktiva molnet mot nordväst, in över fastlandet och mot Fukushima stad uppe i bergen. På sin väg uppför bergskedjan släppte molnen först regn och sedan snö. Det hände rakt över Iitate.
Ingen hade en aning om faran. Inte då. Först nu har forskarna vid Fukushimas universitet konstaterat att vindarna över det havererade kärnkraftverket den 15 mars vände och drev det radioaktiva molnet mot nordväst, till ett område där en miljon människor bor.
Det kanske inte spelar någon roll i dag för skadan är skedd och människorna har tvingats på flykt. Men ändå – vice rektorn vid universitetet stod framför vår bandspelare, bugade sig vördsamt och bad alla om ursäkt. Han bad japanerna om ursäkt och han bad hela världssamfundet om ursäkt för att han personligen varit delaktig i besluten som öppnade för katastrofen.
Efter katastrofen stängdes kärnkraftverken i Japan. För några av dem var det ändå dags att göra den rutinmässiga säkerhetskontrollen, för andra kärnkraftsföretag kom beslutet om stängning som en chock.
Under många följande år var opinionen mot kärnkraften så stark att den kärnkraftsvänliga japanska regeringen inte vågade ge verken tillstånd att återstarta sina reaktorer.
Men minnet bleknar, kritiken minskar och trycket på regeringen var stort. Nu har flera verk startats på nytt och japansk kärnkraftsteknologi har letat sig utanför landets gränser när den exporteras till länder där skyddet mot katastrofer är minimalt och kunskapen om riskerna låg.
Ändå har kärnkraften nu en utmätt tid. Inte på grund av riskerna. Inte på grund av den världsomfattande kritiken. Nej, på grund av att investerare har räknat och funnit att deras pengar minskar i värde när tekniken springer ifrån den gammalmodiga kärnkraften i riktning mot miljövänligare alternativ.
Först när detta skedde svängde pendeln över och riskkapitalisternas och övriga storinvesterares plånböcker stängdes för kärnkraften till förmån för vindkraft, solenergi, vågkraft … Detta var något som förutsågs redan 2011 men att vända en atlantångare görs inte på en femöring precis.

(Läs mer i boken Kärnkraft – himmel och helvete, Heidruns förlag)

 

PNG – det sista paradiset

Vi stryker tätt över en oändlig grönskande bädd av regnskog. Klippkanter, hisnande bråddjup och dalar avlöser varandra. Planet gör en kraftig högersväng, rundar en bergstopp och störtdyker mot Taris landningsbana som rusar emot oss framför pilotens fönster.

Jag är i Hulifolkets land, i regnskogen i Papua Nya Guineas högland, dit bara ett flygplan kan ta sig – inga bilar, inga tåg. Detta är en av de sista platser på jorden som ännu kan kallas nästan orörd.

I Papua Nya Guinea finns inga rikstäckande highways, bara lokala vägnät. Här i höglandet är vägarna i så dåligt skick att ytan spolas bort när regnperioden sätter in. Och, mycket riktigt, bussen till ekohotellet Ambura Lodge som normalt tar 45 minuter ska i dag ta två timmar. ”De senaste dygnens regn”, ursäktar chauffören.

Det har gått drygt 30 år sedan Papua Nya Guinea blev ett fritt land. Det är en ung demokrati som fortfarande kämpar för att förena sitt folk under centralregeringen i huvudstaden Port Moresby. Ett avgörande problem är just infrastrukturen.

Av landets 5,5 miljoner invånare arbetar 85 procent med jordbruk. Antingen i högländernas regnskogar i norr med berg upp till 4 000 meters höjd eller i den ångande värmen nere vid det glittrande Söderhavet där Pippi Långstrumps pappa var negerkung och den svenske läkaren och forskaren Staffan Lindeberg upptäckte att uråldrig kokkonst, stenåldersmat, gav hälsa och långt liv och tog med sig recepten hem till Sverige.

Naturen har hittills satt stopp för en planerad riksomfattande ringlinje av highways. Och ekonomin, förstås. Kostnaden är beräknad till cirka sex miljarder USA-dollar i dagens penningvärde. De pengarna finns inte i kassakistan, trots att PNG är ett land med både olja, gas, guld och koppar.

Men kanske en dag, när gasledningen söderut till Australien är byggd och alla regioner och landägare har enats om att släppa in gruvdrift och oljeborrning på sina områden, kommer PNG att gå från stenålder till västerländsk välfärd i superfart. Då förlorar världen en av de sista platser som i realtid – så att säga – beskriver människans utveckling.

Jag ska färdas genom PNG, från Port Moresby upp till höglandet och sedan ända ner till sydöstspetsen och Milne Bay, och det måste alltså ske med flyg. Jag skäms lite över att erkänna det, men känner lite egoistisk tacksamhet över att få vara turist i PNG medan flygpriserna fortfarande är drägliga och innan det moderna livet tar över. För detta är ett av världens mest orörda turistländer.

År 2004 besökte 16 000 turister PNG. På departementsnivå förutspåddes då uppgivet att turistnäringen kunde vara glad om det kom ytterligare ett par hundra turister per säsong under de närmaste åren.

Några av dessa turister sitter tillsammans med mig i den skumpande bussen på väg upp till Ambura Lodge på 2 100 meters höjd. Det är ett förväntansfullt pensionerat par från USA, ett ungt förälskat par från Tjeckien och ett äldre par från Alotau vid Söderhavet, som kommit till höglandet för att fira sin 30-åriga bröllopsdag. En sak är gemensam för oss – vi är ekoturister.

Vi vet att i regnskogen kan vi i gryningen få se de skygga paradisfåglarna, vi kan dricka vattnet i de kalla forsarna, ta oss fram på hängbroar över dånande floder och få möta krigarfolket Huli.

I år är det 81 år sedan världen upptäckte Hulistammen. I januari 1935 sände Australien, som styrde PNG på ett mandat från Nationernas Förbund, en expedition in i det dittills outforskade höglandet. Efter fyra månader kom gruppen till en dalgång på ett par tusen meters höjd och stod plötsligt öga mot öga med en förbluffad mottagningskommitté skrudad i fantastiska peruker, med målade ansikten och siktandes med pil och båge på främlingarna. Några skrek och sprang gråtande till skogs. Andra jublade i tron att ”de vita” var förfädernas andar som nu återkommit.

Jag vet att det gick till så för detta var i modern tid och expeditionen hade en filmkamera med sig. En filmkopia finns på Ambura Lodge och jag har sett den.

I högländerna levde en miljon människor utan omvärldens vetskap. Huli är ett krigarfolk och mötet med den vite mannen blev ibland våldsamt, ibland gästvänligt. I dag återstår bara gästvänlighet. Men fortfarande behåller Huli sin integritet och skyddar sitt sociala liv mot alltför stor påverkan.

Här köps fortfarande en brud för ungefär 30 grisar plus ett halsband och kanske en yxa. Den nya tiden har visserligen inneburit att djuren ibland ersätts med exempelvis en motorcykel men grisar står fortfarande mycket högt i kurs.

På Ambura Lodge har man arrangerat så att vi ska få möta en grupp unga Hulimän som genomgår ett mandomsprov, en flera år lång ceremoni. Vi förs in i regnskogen och kommer slutligen till en öppning med en hydda invid en porlande bäck. I vattnet står fem män med bara överkroppar, korslagda armar och stora frisyrer.

Här vistas de under hela mandomsprovet. En vis man undervisar dem i vuxenlivet. Han är deras enda kontakt med omvärlden. De får inte återvända till sin by, inte se en Hulikvinna, inte äta mat lagad av en kvinna under provet i regnskogen. Under tiden låter de håret växa, behandlar det omsorgsfullt med vatten från en helig källa och hjälper varandra att plocka frisyrerna från mossa och blad.

I hyddan sover de unga männen med en kraftig bambustam som nackstöd så att frisyren inte ska plattas till. Var sjätte månad rakas håret av och blir tillskott till peruker som var och en tillverkar. Med tiden ska det bli en vardagsperuk och helst också en festperuk.

Vi får se en ceremoni då männen slutgiltigt frigör sig från modern. Den vise mannen har fyllt ett bamburör med vatten. Var och en dricker. Den första klunken symboliserar modersmjölken och sprutas ut i en kaskad. Den andra sväljs och ceremonin är över.

Tidigt en morgon, långt före solen gått upp, ger vi oss på nytt långt in i regnskogen för att spana efter paradisfåglar. De skygga fåglarna sitter i trädtopparna men så snart solens strålar bryter fram dyker fåglarna ner i det skyddande lövverket och kommer inte tillbaka förrän solen gått ned.

Vi har alltså inte lång tid på oss. Men naturen hjälper oss på traven. Den vanligtvis täta grönskan är bitvis gles och de jättelika trädstammarna står nakna. Det ger oss en god chans att se topparna utan hinder. Här har en enorm skogsbrand dragit fram för snart tio år sedan. Det var när El Nino, den fruktade vinden och torkan, drabbade PNG. Efter elva månader utan regn bröt skogsbranden ut och ödelade jättelika arealer regnskog.

Så ser vi dem – paradisfåglarna. De långa typiska stjärtfjädrarna, den sträckta halsen. Men avståndet är stort och vi får nöja oss med att titta i kikare på fåglarna, som blivit PNG:s officiella symbol.

Efter nästan en vecka här uppe vid randen av regnskogen och med den öppna dalgången i XXX som överväldigande vy från min bungalow tar jag farväl av de nyvunna ekovännerna för att flyga söderut. På flygplatsen möter jag en Hulikrigare. Han vill sälja en yxa till mig eller varför inte ett halsband med svinbetar? Jag har ingen souvenir och köper halsbandet för 10 Kina, ungefär 35 kronor. Det kommer att orsaka mig betydligt större besvär än jag tänkt mig.

Under flygresan ser jag den kraftfulla bergskedja som sträcker sig från gränsen till Irian Jaya – ön Nya Guineas västra halva, som styrs av Indonesien – och ner till PNG:s sydligaste spets vid Milne Bay. Redan för 9 000 år sedan fanns bondesamhällen uppe i bergen och folk från alla väderstreck kom till Nya Guinea, denna världens näst största ö, för att bosätta sig på alla sidor om det svårforcerade bergmassivet. Här talas i dag över 800 olika språk, ett tecken på hur lite kontakt invånarna haft med sina grannbyar. Det internationella handelsspråket pidgin är i dag det samlande språket tillsammans med engelska.

Jag blir därför inte förvånad när flygkaptenen först drar säkerhetsreglerna på engelska för mig personligen och sedan på pidgin för resten av passagerarna.

Den fuktiga värmen slår emot oss när vi landar på Gurney Airport, 15 minuters bilväg från Alotau. Staden med sina drygt 20 000 invånare är centralort i södra PNG vid stranden av Milne Bay och Söderhavet. Knappt en krusning på ytan gjorde att jag redan under inflygningen kunde se havets botten, fylld av fantastiska fiskar och mängder av minnen från andra världskriget.

Här utspelades några av de bittraste striderna mellan Japan och de allierade. Både till sjöss och på land. Nu begraver naturen störtade flygplan och sjunkna fartyg i en färgrik blomstergärd av koraller som har gjort området till Söderhavets mest uppskattade plats för sportdykare.

Men det är ekoturismen jag i första hand är på jakt efter. I Alotau finns Milne Bays första ekohotell, Napatana Lodge, byggt av ”kasikasi”, ett extremt tungt träslag och med ett trätak täckt av blad.

–Vårt mål med Napatana Lodge var att visa vad ekoturism kan innebära för PNG, säger en av de fyra ägarna, Gretta Todurawai. Men det är också att lyfta fram Milne Bays kultur.

Murray Abel, en av delägarna i Napatana Lodge, är ett exempel på kulturen. På 1890-talet kom hans farfar, Charles Abel, som den förste missionären till Milne Bay och grundlade en kyrka. Abel lyckades undgå att dödas och ätas upp och nu är alltså hans sonson, Murray, en av dem som arbetar för att bevara minnet av historien.

På samma sätt speglar två andra i hotellstaben, Ramabal Puana och hennes systerdotter Setima Manuega, den lokala kulturen. Ramabal är chef för klanen Balagei, som äger marken där Napatana Lodge ligger. Systerdottern står närmast Balagei i rang.

All mark utanför städerna i PNG ägs av klaner, med undantag för militära skyddsområden och liknande. Men det speciella med klanerna i Milne Bay är att de styrs av kvinnor. Här råder matriarkat och i klanen Balagei är Ramabal Puana den oomstridda ledaren.

–Jag ser inget problem med det, säger hon. Jag har en bror, Simona, som hjälper mig med ekonomi och juridik men det är jag som bestämmer.

Milne Bay är inget rikt område trots sitt väldiga överflöd på de vackraste sandstränderna, de bästa dykvattnet, fisket, surfingen och sina romantiska söderhavsöar. Turismen har ännu inte gett full utdelning men det finns en annan rikedom som börjar göra det – regnskogen. Utländska skogsbolag bjuder klanerna, det vill säga landägarna, allt högre belopp för att få köpa och avverka. Stora områden är redan skövlade ned till minsta årsplanta och skogsmaskinernas väldiga däck har rivit upp undervegetationen.

–Vi gör allt för att utveckla ekonomiska alternativ. Ekoturismen är ett av dem, säger Gretta Todurawi.

Hon berättar om Ulumani Treetops Lodge och pekar ut över viken. Där, i soldiset på andra sidan, reser sig en bergskam och högt upp i regnskogen ligger Treetops Lodge. Jag bestämmer mig för att fara dit.

Nästa morgon hämtar en passbåt och efter tjugo minuters färd över sjön girar vi in i en stilla liten vik. På grunt vatten sticker vraket från en amerikansk kolbåt från 1942 upp sin stäv. En fyrhjulsdriven jeep tar mig mödosamt uppför en stig genom den täta regnskogen, upp till ekolodgen Treetops.

Warren Dipole möter mig utanför lodgen. Hans syster äger marken och gav honom tillstånd att bygga här. Nu kan Warren stolt visa att satsningen på ekoturism ger honom en stadig inkomst, tillräcklig för att han ska kunna tacka nej till skogsbolagens löften om ett fett bankkonto. Treetops Lodge är inte stort men här kan fågelskådare och vandrare hyra in sig tillsammans med dykare och fiskare för en billig peng. Utsikten över regnskogen och havet är magnifik och den orörda naturen är bara några få meter bort.

Warren är en av dem som nu går i spetsen för att stoppa skogsbolagen och bevara regnskogen. Den mark han byggt på är fylld av historia, inte minst hans egen familjs. Fadern var krigare och stammen försvarade sin mark in i döden. Nedlagda fiender bars hem för att kokas av byns kvinnor. Köttet skulle ge männen styrka och mod inför nästa strid.

–Men huvudena lades i grottor, berättar Warren.

Och där ligger de än i dag. Runt om i djungeln i regionen Milne Bay finns grottorna kvar. En del är gömda, andra visas upp, fyllda med skallar av dödade fiender.

Vi sitter på verandan och äter färsk ananas innan jag ska återvända till Alotau. Plötsligt säger Warren:

–Den dag jag gifter mig måste jag flytta härifrån. Det är min systers land och jag har lodgen bara till låns. Men innan dess vill jag vara säker på att naturen här kommer att bevaras. För detta kan vara vårt bidrag till världsarvet. Skriv det.